2025  

Under 2025 har vi byggt en ny vedbod och en ny brygga, rest runt i norra skärgården med Maja och mycket annat. I Oktober blev det en resa till Kreta....

Direktlänkar till olika avsnitt

Home Assistant (HA)

Det har gått några år nu sen vi blev landkrabbor, och det har slagit mig att jag saknar samma koll på vädret som vi hade när vi seglade. Därför tänkte jag skaffa mig en vädersstation (det finns massor att välja på) men så i vintras fick jag upp ögonen för "Home Assistant" som inte är en färdig väderstation utan ett verktyg som kan visa data från givare av olika slag på en bildskärm.

HA kan mycket mer än så men för att komma igång köpte jag en Rasberry PI 4 mikrodator och en temperaturgivare samt en 27-tums bildskärm. Det här skulle bli början till min nya väderstation. Allt eftersom jag lärde mig mer köpte jag fler givare och använde olika funktioner i HA för att visa värdena på bildskärmen. (Bilden ovan till höger)

Det blev sammanlagt fem temperaturgivare samt givare för lufttryck, luftfuktighet, vindhastighet, vindriktning, nederbörd och solens UV-index. Jättekul att få bekanta sig med HA och nu har jag en väderstation som jag är ganska nöjd med. Vad jag saknar är givare för vattennivå och temperatur i havet nere vid vår brygga, men jag har inte hittat några sådana givare ännu.

Vedboden blir klar

I fjol började jag bygga en ny vedbod men jag hann inte riktigt klart innan vintern så i våras var det dags att göra färdigt. Några plintar till, lite mer vägg och tak och sen var det färdigt.

Gott om plats inuti nu, både för ved och maskiner och annat.

En hundra år gammal Åländsk buss

På Åland finns ett fint Fotografiskt Museum. Bakom det står Olle och Benita Strömberg som vi känner lite grann. Olle har ett spännande förflutet, bland annat som cirkuskonstnär och själv har han samlat ihop det mesta av museets samlingar. Kameror, film, fotografier, mörkrumsutrustning, projektorer osv. i all oändlighet. Se Ålands Fotografiska Museum

Olle och Benita bjuder även in till olika kulturarrangemang och en dag fick vi höra talas om att bussfantasten Bosse Ahlnäs skulle komma till Fotografiska Museet med en helt nyrenoverad buss som var 100 år gammal. Bussen är byggd här på Åland på ett chassi från en T-ford och karossen har nu renoverats av bröderna Tore och Rainer Karlsson.

Ett fantastiskt snyggt bygge. Bosse Ahlnäs driver också den Åländska delen av Busshistoriska Sällskapet som har över tusen medlemmar i Finland.

I Busshistoriska sällskapets regi arrangerar han då och då bussutflykter med ett visst tema. I början av Oktober bjöd han in till en resa "I smuggelbussens hjulspår". Med en inhyrd buss åkte vi runt i Östra Saltvik och bekantade oss med de platser som Rafael Wirtanen besökte med sin buss ÅL27 för 100 år sedan. Rafael deltog i spritsmugglingen genom att distribuera smuggelsprit som tagits i land av namnkunniga spritsmugglare som Niska. Extra roligt eftersom smuggelspriten landades där vår granne nu bor och Rafael Wirtanen var Tove's morfar!

Sotning av skorstenen

Kaminen i vårt hus har en rörskorsten av rostfritt stål med utvändig isolering så att den inte ska bli för varm på utsidan. Detta gör också att det inte fastnar så mycket sot i skorstenen men jag brukar ändå kolla upp den varje år. Det brukar bli lite svart sot längst upp som är lätt att få bort med en stålborste. I själva pipan har jag bara sett ett tunnt grått lager som lossnar lätt när man sänker ner sotviskan genom röret och drar upp den igen ett par gånger. Längst ner i kaminen brukar jag också borsta rent med en stålborste. Ingen risk för skortstensbrand här alltså!

Norra skärgården med Maja

Förra sommaren gjorde vi en rundtur med vår båt i den sydöstra delan av den Åländska skärgården. Tio dagar var vi borta då och vi hade Smilla med oss. I år ville vi se resten av skärgården, den som ligger mera åt nordost. Det blev en sju dagar lång utflykt och Smilla var med ombord på Maja den här gången också.

Första anhalten blev Kumlinge som är namnet både på kommunen och den största ön där vi övernattade och åt en god middag på restaurang Kastören. Totalt ingår i Kumlinge kommun cirka 800 öar (enligt Wikipedia). Några av dom största är förutom Kumlinge, Enklinge, Seglinge och Björkö.

Nästa dag fortsatte vi till Lappo som tillhör Brändö kommun. Här provsmakade vi menyn på restaurang Galeasen.

På Lappo finns också ett jättefint skärgårdsmuseum med välbevarade gamla allmogebåtar, fiskeredskap och annat som var viktigt för människorna i skärgården förr. Strax bredvid ligger den kombinerade butiken och biblioteket. Självklart ville Tove inspektera biblioteket.

Brändö är precis som Kumlinge både en egen ö och namnet på kommunen som består av mer än tusen olika öar och skär. Några av de största förutom Brändö själv, är Lappo, Jurmo och Björnholma. Brändö har en butik nere vid hamnen och ett cafe uppe i byn.

På en liten holme vid Björnholma ligger restaurang Gullvivan. Vi stannade även här och provsmakade!

Och sen fortsatte vi längst upp i nordöstra hörnet av Åland till Jurmo som också tillhör Brändö kommun. På Jurmo finns ett fint utkikstorn med bra utsik över skärgården och i hamnen hittade vi ett cafe med några enkla maträtter.

Efter Jurmo blev det dags att vända hemmåt. Vi började med att ta oss söderut till Bärö där vi visste att det finns en bra gästhamn, och restaurang som heter Glada Laxen. Anläggningen har tidigare varit en sjöbevakningsstation och det finns också ett bevakningstorn kvar sen den tiden. Bärö tillhör Kumlinge kommun. Vi besökte Bärö sommaren 2019 och det finns mer att läsa i loggboken från det året.

Strax norr om Bärö ligger Enklinge och där hade vi hört att det skulle finnas ett intressant museum att titta på. När vi åt middag på Glada Laxen på kvällen frågade vi Markku Lahtinen som serverade oss om han visste nåt om det. Det visade sig att det är han som har hand om både gästhamnen och restaurangen på Bärö och dessutom bor och kör taxi på Enkline. Vi gjorde upp att han skulle plocka upp oss med sin taxi på Enklinge nästa dag och köra oss till Hermas som museet heter.

Markku hämtade oss och körde oss först ett varv runt hela Enklinge och berättade. Han kände alla och kunde allt. Himla kul. Sen släppte han av oss vid Hermas och lovade att komma tillbaks senare för att köra oss ner till båten. Tusen tack Markku, vilken tur vi hade som fick träffa dig!

Hermas är den äldsta i orginalskick helt bevarade gården i den Åländska skärgården. Ett hemman med ett 20-tal byggnader med massor av inventarier av olika slag. Vi hade tur eftersom museet skulle öppnas för säsongen samma dag som vi kom dit. Museibyrån var där med personal för att ställa allt i ordning. Dagen till ära fick vi en egen guide som visade oss runt och berättade om allt det intressanta.

Det finns mycket att läsa om Hermas på internet. Jag noterade särskilt att man hade bevarat två stycken winchar som förr på vintern användes för att "dra not". Man ser på bilden ovan till höger att winchtrumman står på en liten släde så att den enkelt skulle kunna dras på isen. När man skulle ha upp ett nät åkte man fram till vaken där ena änden av nätet fanns och kopplade i winchen. Sen vevade man runt med stången ovanpå som hävarm och upp kom nätet, förhoppningsvis fullt av strömming eller annan fisk.

Så var vi hemma igen. Smilla är väldigt tålig och klagar inte när hon är ute på sjön men det märks att hon uppskattar att få komma hem igen. På bilden sitter hon och spanar upp mot vår trädgård precis innan Tove ska knäppa loss hennes koppel och låta henne återvända till friheten.

Sju dagar var vi ute och vi hade fint väder hela tiden. 120 sjömil blev det och turistsäsongen hade inte kommit igång ännu så det var lugnt och skönt och gott om plats i hamnarna. Sista dagen började det blåsa och prognosen var att det skulle öka så det passade bra att styra kosan hemåt. Skönt med en båt där man sitter inne med värme och vindrutetorkare i tilltagande motsjö.

Björkvrilen

När man har tid över, är det kul att spendera lite tid i snickarverkstan. Jag har under åren sakta men säkert kompletterat verkstan med fler verktyg och nya maskiner så nu kan man göra en hel del roliga saker. Till det behövs det råmaterial så jag har länge samlat på virke av olika träslag och med olika former. Jag har ganska gott om envirke men också äpple, päron, björk, ek, ask och annat roligt. Till och med en grov bambustock som vi fraktade hit ombord på vår båt båt ända från Filipinerna.

Jag nämnde i något sammanhang, för våra grannar, att jag gärna tar emot udda träbitar om det dök upp något som kunde avvaras. En morgon ringde Christer och frågade om jag var intresserad av en Björkvril som skulle bort. Den var stor sa han så han kunde köra hem den till mig på sin timmerkärra!

Den var verkligen riktigt stor, nästan en meter lång och rejält tung. Han lyfte av den med timmerkranen och sen kunde jag börja ta barken av den för att låta den torka. Det var inte det lättaste men som vanligt när man har ett stort jobb framför sig får man dela upp det i mindre delar och ta en bit i taget. Jag gick under sommaren ofta ut en stund på morgonen med hammare och stämjärn för att knacka bort en lagom bit av den skorpiga barken. Till slut var allt borta och nu ligger vrilen under tak i vår vedbod för att torka.

En vril uppstår enligt ChatGPT som ett svar på en skada, svamp, bakterie, parasit, frost eller genetisk mutation i det lager av trädet där ny ved bildas. I stället för att växa normalt börja veden att växa okontrollerat. Jag har ännu inte bestämt vad jag ska göra med min Björkvril men det finns ideer. Man kan tex. göra en pall, eller kanske till och med ett bord.

Bryggan färdig

Om ni går tillbaks till förra årets loggbok kan ni läsa om hur jag började arbetet med en nya brygga. I år fortsatte jag jobbet och nu är den klar.

På högra sidan av bryggan ligger Maja. Den biten av bryggan är 12 meter lång och djupet runt 2 meter. Den sväljer alltså en ganska stor båt. Vill man bada går det bra att hoppa i med huvudet före längst ut på bryggan och där finns också en badstege som gör det lätt att komma upp igen.

På vänstra sidan av bryggan finns en lägre avsats där det passar bra att lägga till med en mindre båt.

Halvvägs ut på bryggan finns också en liten hörnsoffa. Alltid bra att ha. Vi bjöd in våra grannar till invigning i slutet av Augusti och firade det hela med ett glas Champagne. Trevligt som alltid med en liten fest!

Djurliv

Sen vi kom hem från vår jordenruntsegling, kan jag inte längre roa mig med att fotografera vilda elefanter eller krokodiler eller andra exotiska djur, men vi har nära till både vatten och skog och det finns gott om djurliv även här. Här kommer årets kameraskörd:

Grönsiska och sparvhök på fågelbordet utanför matfönstret.

Den färggranna Steglitsen som vår fröken i småskolan påstod ha fått sina många färger när Gud fick slut på färg och fick stryka av det som fanns kvar på alla sina penslar. Längst ut på bryggan sitter ett gräsandspar.

På våren och försommaren häckar både Skrakar och Knipor i vassen nere vid stranden.

Det finns gott om ekorrar här och dom verkar gilla att äta av våra vilda smultron. Visst är den söt!

Jag byggde några knipholkar i fjol och nu har en ekorre bosatt sig i en av dom.

En dag åkte vi och besökte en gård där dom har grisar utomhus. Härligt att se hur bra dom trivdes.

Ett litet filmklipp som visar hur dom bökar i jorden.

Kolla gärna in loggböckerna från 2020-2024 också. Där finns mer djurbilder från vår udde.

Gamla Folkvagnar

På Åland finns det mycket att titta på för den som är motorintresserad. Geta nostalgi- och motormuseum är ett av dom mer kända ställena men det finns också mindre kända privata samlingar. Sven-Olof Söderlund i Sunds kommun tex. har under åren samlat ihop ett 70-tal Folkvagnar av olika modell och årgång. Från 1951 till 1975.

I ett gammalt hönseri har Sven-Olof samlat sina bilar. Dessutom finns det massor av tillbehör, motordelar och annat. Vi fick följa med ett antal entusiaster dit en dag och titta på samlingarna.

En vecka på Kreta

Åland har en egen flygplats i Mariehamn men därifrån går det inte så många flygplan. Vill man ut i världen får man åka båt till Sverige och sedan buss till Arlanda. Dock fick vi höra talas om ett reseföretag som ordnat en direktresa från Mariehamns flygplats till Chania på Kreta. Tove var på Kreta och studerade arkeologi som ung så det skulle bli ett intressant återseende.

I mitten av Oktober flög vi ner och inkvarterade oss en vecka på ett hotell i den lilla byn Platanias på Kretas nordvästkust. Strax intill ligger staden Chania och där finns Chania's arkeologiska museum som öppnade 2022. En jättefin byggnad med föremål från utgrävningar i trakterna runt Chania. Allt ifrån romartiden tillbaks till flera tusen år före kristus.

Platanias har en liten båthamn som skyddas av två stenpirar. Här måste det ha funnits gott om lokala fiskebåtar en gång i tiden men nu var det mest de olika hotellen som hade båtar för turister.

Huvudstaden på Kreta heter Heraklion och inte långt därifrån ligger de 3000 år gamla ruinerna efter den Minoiska kulturens religiösa och politiska centrum, Knossos. Trots att det var sent på året var det turister och köer överallt. Knossos är verkligen ett världsberömt turistmål.

En annan dag gjorde vi en utflykt söderut och på vägen stannade bussen i byn Vouves där man kunde beskåda världens äldsta olivträd, c:a 4000 år gammalt. Guldmedaljörerna i 2004 års Olympiska Spel i Aten fick alla en krans gjord av kvistar från detta olivträd.

Berggrunden på Kreta består till stor del av kalksten och då brukar det finnas grottor. En dag hann vi med ett besök till en grotta som heter Agia Sofia. Stor och imponerande med massor av droppstenar.

Kreta drabbas ofta av svåra skogsbränder. Vi såg på en bilparkering hur man monterat upp mängder med eldsläckare på staketet mot ett Natura 2000-område. En ny syn som får en att tänka på klimatförändringar....

Vänner på besök

Trots att vi numera bor på Åland året runt har vi fortfarande många nära kvar i Sverige. Har vi tur får vi besök därifrån, men oftare från Åland förstås. Här är några av årets besökare:

Lunch i Hamnsundet med gamla kompisar från Stockholm.

Yngsta sonen med sambo och svärföräldrar.

Äldste sonen i snurrebåten.

Tove och en av hennes äldsta barndomsvänner i metartagen.

Sommargrannarna på Langnäs udde.

Långseglarvänner från Åland och Gotland.

En skolkamrat som jag inte träffat sen jag gick i grundskolan.

Tredje året med solpaneler och elbil

Jag har skrivit i tidigare loggböcker om hur det fungerat med våra solpaneler och vår elbil. Nu har det gått ett år till och jag har tagit fram nya siffror för 12-månadersperioden 1/10-24 till 30/9-25.

Under denna period har solpanelerna producerat 7.1 MWh
Av detta har vi själva förbrukat 3 MWh (42%). Resten har vi sålt.
Vi har också köpt 5.7 MWh, mestadels billig nattel.
Totalt har vi alltså förbrukat 8.7 MWh (3 + 5.7)
Av dessa 8.7 MWh utgör laddning av elbilen c:a 2.5 MWh

Detta är ungefär samma siffror som i fjol. I loggboken från 2023 har jag redovisat i detalj hur jag har räknat. Elbilen är verkligen billig i drift. Förutom att den laddas med solel på sommaren och billig nattel på vintern har vi bara fyllt på spolarvätska.

Under dom tre år som gått har vi haft direktverkande elvärme i vår ekonomibyggnad (Långhuset) och detta är ju inte det mest ekonomiska. I slutet av September i år kopplade vi bort elementen och installerade istället en luftvärmepump (Panasonic CZ25). Det ska bli intressant att se hur mycket detta påverkar (minskar) vår elförbrukning.

Slut