1994  

1994 spenderade vi nästan tre månader på Europas kanaler. Vi tog ner vår mast i Travemunde i Tyskland och satte upp den igen i Port St. Louis på den franska rivieran. Vi tog inte den kortaste vägen, istället använde vi många mindre kanaler i Tyskland, Holland, Belgien och Frankrike. Vi passerade totalt 420 slussar och 2240 NM inklusive några veckors segling på Rivieran i slutet av säsongen.

Tove tog mer än 500 bilder den här sommaren. Hon valde ut c:a 30 som hon skannade och jag skrev texterna.

Vi startade i Örebro men första anhalten på själva kanalresan blev Travemunde där vi tog ner masten och förberedde oss för slussarna. Från Travemunde fortsätter man sen på floden Trave in till Lubeck där första slussen i Lubeck-Elbe Kanal ligger.

Med ombord var vi (Johan och Tove) och Martin då 4 år samt lillebror Gustav som nyligen fyllt 1. Blöjor och välling alltså. Cyklar med barnstolar hade vi med oss. Vi la dom på fördäcket så att dom var lätta att ta iland när tillfälle erbjöds. Ungarna älskade att göra utflykter med cyklarna.

I Lubeck träffade vi den svenska Allegro-33:an Yolanda som också var på väg söderut. Dom gick sen en helt annan väg genom kanalerna än vad vi gjorde men otroligt nog stötte vi på dom igen nästan 3 månader senare i Port St. Louis vid Medelhavet. Det blev ett roligt återseende och vi har sedan i olika perioder seglat tillsammans både i Frankrike och Grekland.

Ett särskilt trevligt minne från kanalresan är alla trevliga människor vi lärde känna på vägen.

Lubeck-Elbe kanal förbinder Lubeck med floden Elbe. En kort bit nedströms på Elbe börjar Elbe-Seiten kanal som är stor och bred och relativ nybyggd. Ingen sluss är den andra lik. Här är en lustig variant som fungerar som en hiss. Man åker in i ett jättestort "badkar" som sedan lyfts 38 meter upp i luften av 4 enorma kjedjespel. Det är två likadana hissar bredvid varandra. En åker upp när den andra åker ner.

Det är inget dåligt "badkar". Först åker en stor pråm in och bakom den får vi plats. Lyftet är helt odramatiskt. Lugnt och skönt och en allt bättre utsikt bakåt ju högre man kommer. På vägen upp kom pråmskepparen över till oss och förhörde sig om våra planer. 38 meter senare (uppåt alltså) har man en vidunderlig utsikt bakåt över kanalen och det platta landskapet runt Luneburg.

Här kommer en mer normal sluss fast även den modell större. Slussporten öppnar sig uppåt så man åker alltså in under själva porten.

En finess i dom höga slussarna är dom flytande pållarna. Pållarna följer med upp allteftersom vattennivån stiger så det behövs inga långa tampar. Det räcker i princip att lägga sig midskepps vid en sån här pållare och bara förtöja med en enda tamp. Den lilla pållaren underst passar bra för en segelbåt och den större är avsedd för pråmarna.Gott om fendrar måste man ha förstås. Vi tog alla våra fendrar och satte på styrbords sida. Där fick dom sitta i stort sett hela vägen ner till Medelhavet.

Två stycken 100-meter långa pråmar får plats efter varandra. Nån liten segelbåt här eller där märks knappt !

Via Mitteland Kanal tog vi oss fram till Dortmund-Ems kanal och sen via Wesel-Datteln kanal ut på Rhen. Därefter följde vi Rehn med strömmen ner mot Holland. Många väljer här istället att gå mot strömmen upp till Koblenz och sen nedför Mosel in i Frankrike. Gör man det kan man åtminstone teoretisk ta sig till Medelhavet på 5-6 veckor. C:a 170 slussar blir det isåfall.

Vi ville gärna se lite mer så vi fortsatte på Rhen fram till Nejmegen i Holland där vi tog av söderut på floden Maas.

Pråmarna håller normalt samma fart som vi dvs. 6-8 knop men det händer att dom har bråttom. På den här bilden har vi just blivit omkörda av en pråm som hade alldeles särskilt bråttom. Titta noga på den lilla pricken i vattnet till vänster om pråmen så förstår ni varför. En kille som åker vattenskidor. Efter PRÅMEN alltså !

Floden Maas går söderut genom Holland och passerar såsmåningom staden Maastricht strax före gränsen till Belgien. Därifrån fortsatte vi på Maas (som i Belgien och Frankrike heter Meuse) genom Liege och Namur fram till Givet vid franska gränsen. Här är det slut på dom stora slussarna. Meuse minskar i omfång och slussarna i Frankrike påminner mer om Göta kanal till sin storlek. Mycket vackert. Lugnare tempo och allt varmare.

Fram till Franska gränsen hade vi inte betalt en krona i avgifter men i Frankrike tar dom ut en avgift för att använda kanalerna.

Den första tunneln på kanalen blev en ny upplevelse. Inte särskilt lång, bara några hundra meter men ändå lite nervöst. Tänk om man möter nån !

Den franska delen av Meuse är fantastisk vacker. Den slingrar sig långsamt fram i ett grönt och bergigt landskap. Vi följde Meuse söderut fram till Canal des Ardennes. Hela tiden stiger landskapet och man slussar sig sakta högre och högre upp.

Att resa är att träffa nya människor. Dessa pensionerade herrar hade paddlat halva dan medströms utan att tänka på hur mycket långsammare det skulle gå att paddla tillbaks. Vi tog dom på släp och hade en trevlig pratstund på vägen.

En bit in på Canal des Ardennes passerar man högsta punkten och kanalen vänder brant neråt igen. Det börjar med en slusstrappa på 27 slussar ! Slussarna är helautomatiska och man får själv kliva iland och dra i en spak för att starta processen. En hel dag tar det att komma ner och då vill jag minnas att vi var ganska trötta. Någonstans på vägen tog ettåringen Gustav sina första egna steg.

Grönt och vackert. Här står plataner på rad. I Berry lämnade vi Canal des Ardennes och tog in på Canal Aisne-Marne som passerar förbi den stora staden Reims, champagnens huvudstad.

Varmare och varmare. Det märks tydligt att vi är på väg söderut. Solrosorna vänder sig hela tiden mot solen och följer den över himlavalvet från morgon till kväll. En bit efter Reims mynnar kanalen ut i floden Marne som såsmåningom förenar sig med Seine i Paris. På vägen passerade vi stora vinodlingar och champagnestaden Epernay där vi passade på att titta på tillverkningen.

En bit utanför Paris rinner floden bara några kilometer från Eurodisney. Där var vi naturligtvis tvugna att stanna en dag. Dyrt och jobbigt men ungarna trivdes förstås.

Att på egen köl färdas rätt genom centrala Paris var en gammal dröm som nu uppfylldes. Rakt fram ligger Notre Dame. Vi fortsatte ända fram till Eifeltornet där vi vände tillbaks igen och slussade in i Port Arsenal, en av Paris gästhamnar.

Från Paris tog vi Seine uppströms fram till floden Yonne. Seine är hårt trafikerad med stora pråmar men på Yonne blir det lugnare igen. Från Yonne kan man ta sig vidare söderut via Canal du Nivernais eller som vi på Canal de Bourgogne. Canal de Bourgogne är en av Frankrikes äldsta och grundaste kanaler. Vi fick skriftligen intyga att båten inte var djupare än 1.40 innan vi fick komma in på kanalen som består av 170 slussar och ett antal långa tunnlar, den längsta över 3 km och bara 3 meter hög och 5 meter bred !

Vid Poilly på Canal de Bourgogne befinner man sig på 380 meters höjd över havet. Klimatet är betydligt svalare, riktigt skönt faktiskt. Allt är jättegammalt. Här slogs Vercingetorix med romarna för 2000 år sedan. Medeltida byar och slott överallt. Å så vinet förstås.

Det känns som man är väldigt långt borta från havet och vad hittar man då om inte ett båtbygge vid strandkanten. Det såg lite övergivet ut. Kanske blev båten för djup för kanalen ?

Slussarna är numrerade och vid varje sluss finns en slussvakt som väntar. Ofta bor dom i den gamla slussvaktarbostaden. Den här slussen minns vi särskilt väl dels på grund av dom motsägande skyltarna på väggen men också på grund av slussvakten som hade den rödaste och rundaste näsa jag sett. Han kan inte ha varit nykter på bra många år.

Vi provade på skoj att scanna i den maximala upplösningen 2600 punkter/tum.

Canal de Bourgogne är bitvis livligt trafikerad av hyrbåtar. Båtarna är grunda och flatbottnade och verkar inte särskilt kursstabila. Dom vinglar hit och dit när man möter dom. En tom. körde upp på land när den skulle väja för oss. I reklambroschyrerna lockar man med att man inte behöver några förkunskaper för att köra båtarna.

Hamnar finns i princip inte utan man stannar där man vill. Inne i en gammal by eller var som helst efter kanalen. Lugnt och skönt och lika vackert överallt. Med cyklarna ombord och barnstolar till Martin och Gustav gjorde vi ofta långa utflykter och inspekterade omgivningarna.

En så kallad tranchee. Ett kort avsnitt av kanalen som är extra smalt. Ofta genom berg där man kanske hade problem att göra en bred kanal en gång i tiden. Mot slutet av kanalen passerar man senapsstaden Dijon. Därifrån är det bara ett 20-tal slussar kvar till St. Jean de Losne där vi stannade en hel vecka för att vila upp oss innan vi fortsatte söderut på floden Saone fram till Lyon, frankrikes näst största stad. Vilken skillnad mot den lilla kanalen.

I Lyon byter Saone namn och blir floden Rhone istället. En stor flod med jättestora slussar och en allt kraftigare medström ju längre söderut man kommer.

Ett stort kraftverk vid Rhones strand. Ett något malplacerat motiv på ett av kyltornen tyckte vi

Det är inte många slussar på Rhone men dom är höga. Den största slussen är 26 meter i ett enda steg. Trots detta är det enkelt att slussa. Flytande pållare och lugnt och skönt inne i den stora slusskammaren.t

Väl nere så lyfter sig slussporten uppåt och man kan åka ut på floden igen. Ungarna tyckte det var jätteroligt med vattnet som droppade från den blöta porten när vi passerade under.

Flera av dom stora slussarna på Rhone var hopbyggda med ett vattenkraftverk. Så här såg det ut på ett ställe.

Dom 20 slussarna på Rhone går fort men man kan ju stanna i Arles eller Avignon på vägen om man vill turista lite. Floden mynnar ut i Medelhavet via Camargue, ett stort deltaområde som är grunt och besvärligt och svårt att navigera på. Istället tar de flesta av vid Port St. Louis där man kan sätta på masten strax innan man passerar den sista slussen in i en kort kanal som mynnar ut i Golf de Fos i Medelhavet.

På bilden ser man inloppet till Port St. Louis och kranen på det lilla varvet. Här möts seglare från alla världens hörn och här stötte vi av en ren slump på den svenska båten Yolanda som vi inte sett sen Lubeck. Blåser det mycket kan man varken masta på eller av och då hinner det samlas åtskilliga båtar i väntan på kranen. Vi blev kvar i 10 dar innan vi fick på vår mast och under tiden lärde vi känna många seglare.

På kajen vid varvet i Port St. Louis lämnar man sin kanalutrustning. Provisoriska fendrar, plankor och annat. Dom här grejerna blev bara liggande ett knappt dygn innan en båt på väg norrut la beslag på dom. Själva överlämnade vi våra grejor till ett par svenska killar på väg hem.

Så var vi äntligen framme då. 420 slussar. Nästan 3 månader utan mast och nu skulle vi ut på havet igen. Bara en kort bit dock för några veckor senare skulle vi lägga upp båten på land i Martigues strax intill och själva återvända till Sverige över vintern.

6 månader senare i Maj-95 var vi tillbaks och fortsatte vår resa längs rivieran, via Corsika och Sardinien till Italien, Sicilien och slutligen Grekland. Vi håller som bäst på att redigera bilderna från det året och blir väl klara nån gång i vinter.