Vintern 1987-88  

Min goda vän David spenderade många år på att bygga en 9 meters segelbåt i sin trädgård. Han döpte henne till Dilly Dally och när hon var färdig seglade David henne från Sverige till Kanarieöarna. I november 1987 flög jag och Tord ner till David på Kanarieöarna för att gasta på Dilly Dally över Atlanten. Det tog 23 dagar från Puerto Mogan på Gran Canaria till Bridgetown på Barbados. Fantastiska dagar som inspirerade mig väldigt mycket. Tord tog dessa bilder och jag skrev texterna.

Vi låg i Puerto Mogan på södra Gran Canaria och bunkrade en vecka i slutet av November innan vi kom iväg. Mat och vatten i stora mängder varenda dag och mycket arbete med att stuva allt. Varje dag gick man upp till hamnkontoret för att kolla den senaste väderrapporten. Det gällde att hålla koll på det så kallade Azorshögtrycket som driver nordvästpassagen mot Västindien.  Allra bäst är om nordvästen börjar redan vid Kanarieöarna, då är det bara att hissa och hänga på. Har man otur kan man behöva segla en bit söderut innan man hittar passaden.

Det är alltid en särskild stämning i en hamn där många långseglare ligger och förbereder sig för en längre etapp. Alla pratar med varann och diskuterar utrustning, bunkring och vägval. En del båtar väntar på gastar och en del gastar har ingen båt utan går runt och frågar om det finns plats för en person till. Efter en vecka har man lärt känna åtskilliga besättningar.

Till slut var vi dock på väg.  Vi hade hårt väder några dar i början med sjösjuka och elände men såsmåningom stabiliserade sig vädret och sjöbenen ifann sig. Dilly Dally är en relativt tung båt men mysig och mycket sjövärdig. Trots hårt väder seglade hon själv, först med vindroder och sedan med autopilot hela vägen till Barbados.

Såsmåningom hittade vi passaden och i början var den ganska svag.  Vi provade olika sätt att hissa så mycket segel som möjligt. Här är det spinnacker + genua + en lösfotad stormfock på ena akterstaget ! Det gäller att hitta en kombination som ger god fart utan allt för mycket tillsyn. Vi delade in oss i 4-timmars pass, 20.00-24.00, 24.00-04.00 och 04.00-08.00. Resten av dygnet improviserade vi och hjälptes åt med det mesta. Frukost kl. 8 och middag vid 5-tiden.

Vi var ju tre personer och hade autopilot så det var ganska drägligt. En norsk båt som vi lärt känna på Kanarieöarna med bara två personer ombord fick fel på sin autopilot efter bara några dar och tvingades handstyra nästan hela vägen. Då blir det jobbigt. Någon måste ju sitta vid rodret hela tiden, dygnet runt och stirra på kompassen. Vi träffade dom såsmåningom på Barbados och då var dom helt slutkörda.

Navigationen sköttes med sextant. Skepparen var välutbildad och vi andra två hjälptes åt med att ta tiden. Två gånger om dan togs 5 solhöjder med någon minuts mellanrum. Sen gick skepparen ner och räknade och efter en stund fick vi veta hur långt vi seglat sen förra solhöjden. Gick det bra kunde det bli uppåt 130 sjömil per dygn och gick det dåligt var vi nere på 30. Vi hade mycket lite bränsle och var tvugna att segla så mycket som möjligt. Diesel sparade vi för att kunna ladda batterierna och säkra tillgången på ström till autopiloten.

Efter c:a 20 dagar siktade vi ett fartyg och ropade upp dom på VHF:en för att få en säker position. Dom gav oss en position från sin satellitnavigator och den skiljde bara 5 sjömil från vår egen position enligt skepparens beräkningar. Sen dess har jag alltid haft svårt att bli imponerad av satellitnavigering.

Vi såg mycket flygfisk på vägen. Dom kom ofta i stim och lyfte bredvid båten för att snabbt flyga förbi och sen plumsa tillbaks i vattnet igen. Några gånger missade dom och hamnade på båten istället. I allmännhet lyckades dom då ta sig tillbaks till vattnet själva men några gånger blev dom kvar. En till och med hamnade på durken i pentryt. Om någon råkat stå där med en stekpanna redo skulle han ha kunnat få den direkt i stekpannan !

Fisken till höger är en Guldmakrill. Vi hade en fisklina hängde efter båten och kunde ha ätit  Guldmakrill nästan varenda dag om vi ville. Ibland stekte vi dom som fileer eller också gjorde vi fisksoppa. Mycket delikat och vacker fisk. Skinnet skimrade som pärlemo och kunde skifta färg från ljust gult till grönt eller purpurblått.

Vädret var för det mesta varmt och soligt. Det gällde att dricka mycket för att ersätta vätskeförlusten. För att inte spilla nåt av den dyrbara vätskan uppfann vi den här anordningen !

Såsmåningom närmade sig jul och då gällde det att försöka åstadkomma lite julstämning med svensk julmat. Vad gör man då om man befinner sig i en liten båt mitt på Atlanten utan kylskåp, ugn eller andra finesser. Jo man tar en dansk burkskinka, ett ägg, lite ströbröd, senap och griljerar skinkan i en kastull på spritköket. Sen tar man en burk köttbullar i sås, tvättar av såsen och steker köttbullarna i stekpannan. Ovanpå det, lite grönsaker från olika konservburkar och slutligen en snaps förstås.....

Det blev nog både en och två snapsar. Julafton måste man ju fira på nåt sätt.

Efter 23 dygn och 2600 sjömil hörde vi radiofyren på Barbados för första gången. Dan därpå såg vi land och då var det dags att sätta upp gästflaggan.  Det kändes konstigt att veta att seglingen snart var över och att den rutin vi arbetet upp ombord nu skulle brytas. Nästan lite oroligt faktiskt.

Siktet var inställt på Bridgetown som ligger på ön Barbados västra sida, dvs. i lä för passaden. Här finns den välkända Carlisle Bay där många Atlantseglare träffas efter sin översegling. Vi kom fram några dar före nyår och stannade här över festligheterna.

Carlisle Bay är visserligen skyddad från passadvinden men vågorna från Atlanten rullar ändå runt och kan tidvis åstadkomma en präktig dyning som ger upphov till en besvärlig surf nära stranden. Att komma iland torrskodd med jollen var inte alltid möjligt ! Vattnet var varmt och klart. C:a 25-30 grader året runt.

Här är bron som gett staden sitt namn. Bridgetown är huvudstad i det lilla landet Barbados. Befolkningen består av Kreoler (blandning av Afrikaner och Indianer) och vita.

När nyårsfirandet var över fortsatte vi dom c:a 100 sjömilen längre västerut till den lilla ön Bequia. Även här finns en skyddad vik på öns västra sida. Vi snorklade, dök på vrak och korallrev och umgicks med andra seglare. Flera av dom hade vi träffat redan på Kanarieöarna en månad tidigare.

På Bequia bygger man segelbåtar. Unga grabbar seglade i viken och ibland kom dom ut till dom gästande båtarna för att sälja frukt eller andra varor.

Det finns gott om stora kryssningsfartyg i Västindien. Det här moderna segelfartyget kom till Bequia när vi var där. Det ankrade upp en bit ut och sen kördes turisterna iland i små motorbåtar. Under en dag kryllade det lilla samhället av amerikanska turister som köpte CocaCola, öl, glass och souvenirer. På kvällen for dom tillbaks till fartyget igen och nästa dag var dom borta. Turismen måste vara en av dom viktigaste inkomstkällorna för människorna här.

6 veckor efter att Tord och jag lämnade Arlanda var det dags att flyga hem igen. Vi seglade från Bequia till St. Vincent som ligger strax intill och flög därifrån i ett litet flygplan till Barbados och sen med ordinarie flyg till Arlanda igen via Florida och New York. Det kändes ganska konstigt att stiga ur planet på Arlande med flera minusgrader och snö på marken. Efter ett äventyr av det här slaget tar det ett tag innan man är hemma igen och har landat även mentalt.

David blev kvar i Västindien. Han jobbar som skeppare på olika båtar men seglar varje sommar nån transportsegling hem till Europa för att komma och hälsa på. Vid det här laget har han åtminstone 10 atlantseglingar bakom sig. Dilly Dally seglar inte så mycket numera utan står på land i St. Lucia och fungerar som bostad åt David när han är där.

PS: David gjorde sig av med Dilly Dally såsmåningom och flyttade hem för gott efter mer än 15 år i Karibien. Han dog oväntat av hjärtsvikt i sitt hem i slutet av 2004, 59 år gammal. Hans vänner spred hans aska i sjön Hjälmaren. 2016 när Tove och jag seglade med Bird of Passage i Karibien sökte vi efter Dilly Dally i olika marinor på Saint Vincent men hittade henne inte. Vi saknar fortfarande David väldigt mycket.