1984  

1983 sålde jag min motorseglare Etoile, så nu var det dags för en ny båt. Det blev Lynx, en Guyline 125:a. Skrovet byggdes i Bröderna Börjessons fabrik i Bjästa, strax söder om Örnskjöldsvik och nära till havet i Bottenviken. Jag tillbringade c:a 3 veckor i Bjästa med att montera den absolut mest minimala mängd utrustning som behövdes för att sjösätta och sen seglade jag henne söderut längs Höga Kusten i Bottenhavet och via Ålands Hav till Valdemarsvik i Östersjön och slutligen tillbaks norrut igen, in i Mälaren och hem till Örebro, med en avstickare till Uppsala. Hon var helt tom inuti och det var mycket primitivt.

Tyvärr har jag nästan inga egna bilder alls från den här tiden. Jag har min handskrivna Logbok från 1984 och med verktyg som OpenStreeetMap, Microsoft Paint och Notepad++ har jag skapat kartbilderna och texten här nedan. Fotografierna kommer från olika ställen på Internet. Här kan du läsa mer om hur vi hanterar copyright: About toan.se

Höga kusten kallas den del av Sveriges östkust somligger mellan Örnskjöldsvik i norr och Härnösand i söder. Den har fått sitt namn efter de höga och branta klippor som skapats genom 800 meters landhöjning sen den senaste istiden. En vacker men otillgänglig kuststräcka som rankas som världsarv av UNESCO sen år 2000. Första natten stannade jag vid Ulvön som räknas som centrum för tillverkning av surströmming. Andra fina hamnar på Höga kusten är den gamla fiskebyn Bönhamn och Nordingrå med Cafe Mannaminne, ett intressant kulturmuseum.

Ångermanälven har sitt utlopp i södra delen av Höga kusten. En av de stora älvarna som sträcker sig långt in i landet (463 km enl. Wikipedia). Förr användes älven för flottning av timmer men idag är elkraftproduktion dess viktigaste uppgift. 12 sjömil uppströms från havet ligger Sandöbron. Den var en gång i tiden den längsta av sitt slag men har en tragisk historia. Under byggnationen 1939 rasade en del av bron och 18 människor dödades.

Jag seglade ända upp till bron men där blev strömmen för stark för den svaga vinden så jag vände och seglade vidare söderut mot Härnösand. Där fick jag veta att den lokala båtklubben (HSS, grundad 1858) hade en egen klubbholme, Lustholmen, några sjömil norrut. Nästa dag besökte jag Lustholmen och framåt kvällen var hamnen full av medlemmarnas båtar. Här träffade jag många vänliga seglare och hade mycket trevligt. Många var förstås intresserade av min nya Guyline som var en ovanlig båt på den tiden.

Det är inte lätt att hålla reda på namnen på alla olika vatten här. Bottniska Viken är det gemensamma namnet för allt vatten norr om Åland. Enligt Wikipedia anses Bottniska viken tillhöra Östersjön men en del menar att Östersjön slutar söder om Åland. Bottniska viken delas in i Bottenviken längst i norr och därefter Norra Kvarken, sen Bottenhavet och sist Södra Kvarken som gränsar till Ålands hav. Höga kusten ligger i Bottenhavet. Inte lätt att hålla reda på...

Från Härnösand fortsatte jag till Lörudden, ett vackert gammalt fiskeläge med en mycket bra fiskrestaurant. Alla byggnader i samhället förstördes av ryssarna 1721 utom kapellet från 1620 som fortfarande står kvar och är öppet för besök. Den här delen av kusten är mindre skyddad än den norr om Härnösand. Det är klokt att planera seglingen ordentligt i förväg, särskilt om man ska söderut. Vanligaste vinden är sydväst.

75 NM söder om Lörudden ligger Storjungfrun, en liten ö som är tre gånger tre kilometer stor. Storjungfrun har en liten välskyddad hamn och en gammal fyr som eldades med kol när den först togs i bruk, 1838. Här mötte jag en familj med en Trålaren, samma motorseglare som jag själv byggde 1979-83. Självklart hade vi mycket att prata om.

Storjungfrun är en bra utgångspunkt för sista etappen söderut innan man lämnar Bottenviken. Avståndet till Öregrund är 60 NM över öppet vatten på Gävlebukten men väl i Öregrund är man på skyddat vatten igen.

Skärgården norr om Stockholm fortsätter upp längs Ålands hav ända till Öregrund. Jag tog vägen söderut innanför Gräsö, Singö, Väddö och Björkö som skyddar mot sjön från Ålands hav.

Den smala vattenvägen mellan Väddö och fastlandet var en gång i tiden en naturlig passage men landhöjningen gjorde att den på 1700-talet ofta var ofarbar. Från 1750 var den helt blockerad och planer började görass för att gräva en kanal. Efter 12 års grävande av 300 soldater öppnade den 15 km långa kanalen 1835. Idag passerar 22.000 båtar varje år. Det finns mer att lära på Väddö kanalmuseum i Älmsta.

Söder om Väddö svänger kusten västerut och här hittar man Furusund där farleden mellan Sverige och Finland korsas av den nord/syd-gående farleden längs svenska kusten. Furusund är en liten ö men också namnet på det smala sundet mellan de två öarna Furusund och Yxlan. Det finns en marina här och stannar man där får man snart se de stora passagerarfärjorna passera på sin väg till eller från Finland. Trafiken är intensiv och det gäller at passa sig och inte vara ivägen för de stora fartygen.

Furusund var en gång i tiden en populär semesterplats för rika Stockholmare. August Strindberg var här och använde en del scener i sitt skrivande. Barnboksförfattaren Astrid Lindgren är en annan. Evert Taube skrev "Vals i Furusund" där texten går så här: Jag minns en stund, i Furusund, när skymniingen föll på...Vi kom på kryss från Öregrund i Ålands hav det blå. Den texten har en extra dimension om du är i Furusund och kom dit i segelbåt som jag gjorde 1984.

Med sitt strategiska läge har det från Furusund alltid varit viktigt att snabbt kunna sända meddelanden till Stockholm. Det var viktigt att snabbt kunna varna huvudstaden om en fientlig flotta skulle anfalla. Den skulle antagligen komma via Furusund. Därför byggde man 1837 en optisk telegrafstation i Furusund. Den hade 10 rektangulära plåtar som kunde vinklas horisontellt eller vertikalt och på så vis representera en etta eller en nolla. En annan telegrafstation så långt bort som 14 km kunde läsa av plåtarnas läge med hjälp av kikare och med denna 10-bitars binära kod kunde 1024 olika betydelser kodas. Man kunde koda alfabetet tex. men snabbare är att koda hela ord eller vanliga meningar, tex. Ryssarna kommer. Telegrafstationen i Furusund är idag den enda som finns kvar i Sverige.

Det var nu i slutet av Juni och det betyder Midsommar, en av de mest firade helgerna i Sverige, speciellt ute på landet. Midsommarafton är en stor folkfest med dans och musik, god mat och midsommarstång. En kompis till min bror Anders har sin sommarstuga på Yxlan mitt emot Furusund så jag stannade där och firade midsommar tillsammans med dem. Vi hade mycket roligt med bland annat vattenskidåkninig.

Det finns många intressanta platser att besöka i Stockholms skärgård. Många vackra öar med små fiskehamnar, fin natur och intressant historia. Ett ställe som jag inte besökt tidigare var Möja som är mycket populärt på sommaren, särskilt runt midsommar.

Ett annat intressant ställe i ytterskärgården är Sandhamn. Här har Kungliga Segelsällskapet, KSS grundat 1830, sin verksamhet med marina och restaurang och många välkända kappseglingar. Det är inte många båtar här i Februari, se bilden ovan, men under sommaren är det full fart.

Varje sommar sedan 1937 anordnar KSS en av världens största havskappseglingar, Gotland Runt. 300 båtar tävlar i olika klasser där den kortaste banan är 311 sjömil lång.

I många år har starten för Gotland Runt gått i Sandhamn men av komersiella skäl flyttades starten för några år sedan till centrala Stockholm. Själva tävlingen startade 1937 efter ett initiativ av förre Olympiske mästaren Sven G. Salen (brons i R6 1936). Sven deltog i många internationella tävlingar. En var Coppa Tireno i Genuabukten i Italien 1927. I denna tävling var han den förste i världen som utnyttjade en möjlighet i regelverket som igen kommit på tidigare. Han sydde upp en fock som var större än normalt så att skotpunkten hamnade bakom masten. Det visade sig vara mycket framgångsrikt och det nya seglet fick heta genua efter staden där han använde seglet för första gången. Idag vet alla seglare vad en genua är.

Det råkade sig så att den dag jag anlände till Sandhamn var dagen före starten i Gotland Runt. Marinan var proppfull med båtar och jag trodde aldrig att jag skulle få plats men hade tur och snart kom hamnvakten och ville ha betalt. När han såg hur tom båten var inuti trodde han att det var en extrem lättviktracer och önskade mig lycka till i tävlingen nästa dag. Det tyckte jag var roligt!

Nästa dag lämnade jag Sandhamn och seglade till Wasa marina på Djurgården mitt i centrala Stockholm. Närmsta vägen är genom Strömma kanal, en gammal grund vattenväg bara 7 meter på smalaste stället. Själva kanalen är bara 400 meter lång men den gör det möjligt att passera direkt från Kanholmsfjärden till Baggensfjärden vilket är en riktig genväg jämfört med att gå norr om Värmdö eller säder om Ingarö.

Strömma Kanal är en vacker farled som började som ett grunt dike för småbåtar i början av 1800-talet. 1830 muddrades till ett djup av en meter. Idag är den två meter djup och har en låg bro som öppnas regelbundet men bara under sommaren.

Jag kom till Stockholm redan i slutet av Juni. Lite för tidigt för att fortsätta hem mot Örebro så jag bestämde mig för att spendera lite tid i skärgården söder om Stockholm men det fanns ett problem. Jag var tvungen att delta på en konferens i Japan i Juli så jag måste lämna båten någonstans medan jag var borta. Efter en titt på sjökorten bestämde jag mig för att Oxelösund skulle passa bra.

Jag lämnade Stockholm via Baggenstäket, passerade Dalarö och fortsatte söderut. Efter två dagar närmade jag mig Oxelösund och mötte då Janne från Örebro i sin mahogny-30:a Singel, byggd 1919. Han var på väg till Arkösund för att delta i Europamästerskapen. Vi slog följe och snart mötte vi fler skärgårdskryssare, bland annat Dag med sin Carioca byggd 1930. Vi ankrade på södra sidan av Trässö, 3 NM från Oxelösund och det blev en kul kväll.

Nästa dag gick jag in i marinan i Oxelösund och gjorde mig i ordning för att resa till Japan. Jag lämnade båten den 4:e Juli och kom tillbaks fyra veckor senare den 31:a. Jag hade då flugit hela vägen jorden runt med en vecka i Japan och två veckor på Hawaii. Under tiden lånade mina kompisar Sven-Gunnar och Annika båten en vecka och seglade tillsamans med Annikas syster och man i S-30:an Saga.

Efter många timmars sömn för att bli av med jetlag lämnade jag så Oxelösund den 2:a Augusti och seglade mot St. Annas Dykcenter, 30 NM söderut. Jag hade varit där flera gånger under min dykutbildning några år tidigare. Det var svaga vindar och jag hade gott om tid så efter 20 NM stannade jag för natten.

Enligt min handskrivna Loggbok från 1984 ankrade jag vid en liten ö som heter Entose. Idag, 30 år senare, när jag skriver den här texten kan jag inte hitta den på sjökortet. Jag har letat både på Navionics elektroniska kort och på Google Maps. Jag får ta och titta på mina gamla papperskort nån gång, men tills vidare är positionen på bilden ovan det bästa jag kan åstadkomma.

Nästa dag fortsatte jag dom 10 sjömilen till dykcentret. Jag stannade där i två dagar för att följa med på två dykutflykter i vattnen i närheten. Dykcentret såldes till Svenska Turistföreningen (STF) året därpå och bytte då namn till St. Annagården. Därmed blev det ett vandrarhem.

Jag hade en studentkamrat från Linköping som sommarjobbade i Valdemarsvik och eftersom det låg i närheten bestämde jag mig för att hälsa på henne. Längre söderut än så skulle jag inte hinna i år innan jag var tvungen att vända hemåt igen. Valdemarsviken är en djup (10 NM) och smal vik och längst in ligger den vackra lilla staden Valdemarsvik.

Det var dags att vända norrut igen. Fin segling upp till Södertälje och sen genom den stora slussen in i Mälaren. Jag hade en veckas semester kvar så jag tänkte att jag borde kunna hinna med att prova den gamla farleden upp till Uppsala på vägen hem.

Sjövägen från Mälaren till Uppsala börjar i Stäket, norväst om Stockholm och leder c:a 25 NM norrut, förbi Sigtuna, där jag stannade över natten och därefter via Fyrisån upp till centrala Uppsala.

Sigtuna är välkänt för sin historia och dom mer än 1000 år gamla arkeologiska fynden från vikingatiden. På den tiden kunde man komma djupt in i landet via Mälaren. Vattennivån var mycket högre och det behövdes inga slussar i Södertälje eller Stockholm. Det var härifrån som många Vikingar seglade österut mot Baltikum och in på floderna och vidare till Miklagård (dagens Istanbul i dagens Turkiet). Då var det enkelt att komma till Uppsala med båt och Uppsala blev ett viktigt religiöst centrum för Asatron med gudar som Tor och Odin.

De tre gravkullarna på bilden ovan är daterade till 500 år efter Kristus och sägs vara viloplatser för asagudar men troligare är att det är kungagravar. Att bli begravd i Uppsala måste vid den här tiden ha varit mycket hedersamt. Uppsala var då Skandinaviens viktigaste politiska och religiösa centrum.

Kristendomen kom till Skandinavien ungefär för 1000 år sedan och det var nog en svår tid för Uppsala. Det sägs att det gamla Asatemplet i Uppsala brändes ner år 1087 och ersattes med en kristen kyrka 1150. Uppsala har verkligen en fantastisk historia.

Om du är intresserad, besök gamla Uppsala Museum:
http://www.raa.se/upplev-kulturarvet/gamla-uppsala-museum

När kristendomen tog över befäste Uppsala sin position som ledande religiöst centrum. År 1273 började man bygga en katedral och det bygget pågår än idag kan man säga. Sveriges ärkebiskop finns ännu i Uppsala men den politiska makten har flyttat till Stockholm förstås.

Den gamla tiden är dock inte helt bortglömd. Under reparationsarbeten på katedralens grundmurar hittade man ett antal runstenar från vikingatiden. Nio av dem är nu uppställda utanför kyrkan.

På bilden ovan finns en vacker runsten som heter Fv1976;104. Inskriptionen säger: Ring, Hulte och Fastiger reste denna sten till minne av sin far Vigmar, en god skeppskamrat. Likbjörn högg runorna. Runstenar hittas vanligen bara i Sverige och Norge, de flesta runt Mälaren.

Vikingar från den här delen av skandinavien reste vanligen österut på de stora floderna ner till Svarta Havet och hela vägen till det Byzantinska emperiet för att handla och byta varor. Dagens Grekland.

Jag kom till Uppsala igen 2014 och fick då för första gången i mitt liv se en bro full av hänglås, så kallade kärlekslås. Det är intressant att notera att människor än idag, 1000 år efter vikingarna, fortfarande vill manifestera viktiga händelser i livet för framtida generationer.

Det här är Uppsala slott. Äldsta delarna är från 1500-talet men det mesta av det nuvarande slottet är yngre. Här har många kända personer bott. En är Dag Hammarskjöld vars pappa var guvernör i Uppsala vid förra sekelskiftet. Dag Hammarskjöld blev senare FN:s generalsekreterare men dödaes i en flygkrasch under ett besök i dåvarande Nordrodhesia (Zambia) 1961. Han begravdes i Uppsala katedral och fick Nobels fredspris efter sin död.

Efter Uppsala vände jag söderut igen. Jag tänkte stanna vid Skokloster, ursprungligen ett Cisterciensiskt nunnekloster 1230-1588 men idag finns bara kyrkan kvar. Här finns också ett mycket vackert 1600-talsslott i Barockstil och ett motormuseum. Jag besökte motormuseet men hade inte tid att gå in i slottet. 27 år senare när vi besökte Simrishamn i södra Sverige på vår väg till England i Bird of Passage visade det sig att där hade man också ett motormuseum. Gissa om min förvåning när det visade sig att bilarna från Skokloster nu hade flyttat till Simrishamn och jag fick se dem en andra gång.

Jag fortsatte söderut och var snart tillbaks i Mälaren. Istället för att ta den vanliga vägen mot Örebro via Strängnäs och Eskilstuna tog jag nu den norra vägen via Enköping och Västerås. En liten å leder 2 sjömil upp till Enköping där det finns ett företag som tillverkar ett mycket välkänt föremål.

Skiftnyckeln, enligt Wikipedia upfunnen av engelsmannen Richard Clyburn 1842 men förbättrad och patenterad av svensken Johan Petter Johansson från Enköping 1891. Han startade tillverkning men sålde företaget 1914 till Bacho som idag är Enköpings största företag. Mer än 100 miljoner skiftnycklar har man tillverkat här. Det blir tio stycken för varje svensk medborgare.

Det var nu i slutet av Augusti och jag hade bråttom hem. Jag tog kortaste vägen genom Mälaren förbi Sundbyholm, Kungsör och Hjälmare kanal tillbaks till Örebro där jag lämnade båten. Nästa dag var jag på jobbet i Linköping igen. En fantastisk sommar, en ny underbar båt, spännande segling i Bottniska Viken och till Uppsala. Det är minnen som sitter kvar.

Jag jobbade i Linköping under veckorna men fredag eftermiddag tog jag min gamla SAAB och skyndade mig till Örebro. Ofta hann jag ut på Hjälmaren redan samma kväll och kunde vara ute till Söndag eftermiddag. Så fortsatte det till mitten av September då det blev för kallt för att segla. Loggen visade nu 1200 sjömil så jag hade hunnit få en hel del erfarenhet av nya båten och hade många ideer om vad som skulle fixas till nästa år.

Det finns mer att läsa om bygget av min Guyline 125:a Lynx i min Byggloggbok, se: Guyline construction log from 1984.